Jag skrev i förra inlägget att otrohet och öppna förhållanden tycks vara det som är på ingång.
Anledning till att jag skriver om det här är för att vi började disskutera det igårkväll här på vandrarhemmet. Att folk verkar ha en olust till att binda sig till enda människa helt och hållet. Att otrohet accepteras mer och mer, och den som varit otrogen i relationen oftare och oftare kommer med kommentaren "men det var ju bara..."

När hände det här? När började vi acceptera att våra närmaste gick bakom ryggen, när blev kärlek ett passé ämne?
Grejen med att träffa någon som man förälskar sig i är ju just att få vara med personen och vara den enda som får vara det. Att man är speciell och utvald.

Jag vill ALDRIG behöva dela min kärlek med nån random brud från nån krog någonstans. Jag är värd mer än så. Det är ALLA. Alla som vill uppleva äkta kärlek så att säga.

Jag tror det handlar om att folk bara hoppar in i förhållanden, för att ha någon. Men om det inte är tillräckligt varför inte bara vara en barslampa och vara själv resten av tiden? Varför såra en människa? Och varför smutsa ner innebörden av ett förhållande genom att säga att man lever i ett men inte betee sig därefter?

well?