Idag har jag känt mig riktigt ensam.

Tur är så har folk hört av sig, fått mig att känna mig mindre ensam.
Men har den där ensamkänslan träffat en är den svår att skaka av sig.


Det känns som det i stort sett skulle kvitta om man reste iväg, långt långt bort och aldrig hörde av sig till folk igen.
Som om man skulle glömmas bort bland alla papper och vardagsbekymmer i folks liv.

Det är sådana här tillfällen som får en att se sig själv som ett tomt skal, en person som går på rutin och inte riktigt lever.