Ligger i min säng & tänker.
Hur du gjorde mig hel, hur allt känns så menlöst & tomt utan dig.
Hur jag känner mig halv.
Hur du, trots allt som varit fortfarande får mig att känna mig trygg.

Jag tror på att människan gjordes för tvåsamhet, annars skulle vi inte utvecklat talet, ständigt vara på jakt att ha någon speciell att dela sina tankar & sin vardag med.
Den som inte har en partner att dela sitt liv med har ofta ett barn eller lägger all energi på vänner och hobbies av olika slag..
Och den som säger att den trivs med att vara helt själv har troligtvis aldrig mött någon som varit speciell, eller så har dem det men han/hon är sedan länge borta. & kvar är bitterheten och ensamheten.

Själv har jag glömt hur ensamheten bränner & hur det är att vara själv. Jag är ingen ensamvarg, jag vill ha någon att dela mina tankar med, att åka på små resor med, ta kort på. Någon som är min, och ingen annans. Någon just för mig. Jag letar inte efter den här människan, för just nu är kärlek bara en hemsk lek. jag vill bara spola fram. sudda konturerna på månaderna av ensamhet och gå ur det, men jag måste ta mig igenom dem här, lära mig att trivas med att vara själv innan jag kan fokusera på någon annan.

lesset inlägg, men vad ska man göra..