Varför kommer aldrig en olycka ensam? Är det bara personen ifråga som har svårt att se sina olyckor när livet är på topp? Eller väljer att strunta i dem? Eller är man en gång nedbruten, ska det bara komma konstant nya saker som gör en mer och mer nedbruten, tills man inte orkar någonting längre? Och när man är sådär nedbruten, vad är det då som får vinden att vända, att man orkar resa sig igen, är det att man tröttnat och bryter sig loss, eller är det att massa lyckosaker kommer ens väg? och isf, kommer en lycka aldrig ensam heller? Jag bara undrar hur slumpen ter sig, och hur mycket slump det egentligen är? Eller har vi alltid ett finger med i spelet? Eller är det bara ren otur?